Det hände sig i förra veckan en råkall och regnskurig dag att en liten grupp finklädda människor kom promenerande på vallen vid Strandvägen i Lovisa. Det var uppehåll mellan skurarna men blåste. Någon bar på en utflyktskorg och de gick ner till udden där det finns bord och bänkar av sten. Vi bor i närheten och jag råkade titta ut genom fönstret och fick en trevlig upplevelse. Det blev en vigselakt i det fria med präst och bröllopsvittnen. Sedan blev det fotografering, kaffe och tilltugg. Det blev en oväntad och glad stund en vanlig gråkall höstdag. De tu blev ett.

Hur ska Metodistkyrkan vara en kyrka i en värld som präglas av polarisering, rädsla, auktoritära strömningar, våldsam retorik, främlingsfientlighet och växande nationalism?

Söndagen den 13.9 firade vi en avslutande andakt med avsakralisering i Svartså kapell. Andakten inleddes med preludium, bön och psalmsång. Vi sjöng samma tre psalmer, som församlingen sjöng, i samband med invigningen av kapellet, den 8 juli 1928. Med inlevelse sjöngs de tre psalmerna 211 Jesus kär, gå ej förbi mig, 375 Jesus, det skönaste, största och renaste namn samt 94 Du som av kärlek varm blödde för mig, nu som då. Irina Kullberg ackompanjerade på pianot. Som avslutning sjöng vi en visa som Göta Åkerberg diktat. Möjligen var den avsedd som avskedsvisa till någon pastor, i tiden. Nu fick den fungera som avskedsvisa för kapellet. Församlingsrådets ordförande, Mervi Palmberg, ledde den avslutande sången.