Har du ännu inte fått konferenstrycket? Skicka då mejl till grankulla@metodistkyrkan.fi

En av mina favoritförfattare, Henri Nouwen, delar i en av sina böcker en berättelse om en skulptör som arbetade med hammare och mejsel på ett stort marmorblock. Medan han jobbade stod en liten kille och betraktade arbetet. Den lilla pojken såg på det som hände och han kunde inte uppfatta något annat än att stora och små bitar av sten föll i alla riktningar i rummet. Han förstod ingenting. Några veckor senare när pojken kom tillbaka såg han till sin förvåning att ett stort, kraftfullt lejon stod på marmorstenens plats. Med stor förtjusning ropade han: ’Hur kunde du veta att det fanns ett lejon i stenen?’

I sin bok Tritonus återger Kjell Westö ett samtal mellan Brander och en invandrare. ”… nu ber jag inte alls längre.” Brander blir förlägen. Han hade för sig att bönen var en helig sak för alla som bad, oavsett religion. ”Varför inte?” frågade han. ”Det är svårt att förklara, men det är nånting här hos er. Jag säger inte att jag tappat tron. Men det kändes som om mina böner inte hade någon verkan här.” Det har onekligen blivit onaturligt att be i många sammanhang. Men finns det någon bön kvar i våra kyrkväggar?